Det känns som om jag håller på att tappa det.

Ibland känns det bara som att man håller på och tappa det. Förstår ni vad jag talar om? När hela livet rinner en ur händerna som sand och man håller ihop fingrar och händer hårt för att behålla det men det bara fortsätter att rinna. Små sandkorn som blir så stora i större sammanhang. Livet kräver så jävla mycket styrka. Jag är uppriktigt imponerad över alla oss som klarar oss igenom livet. Det är inte lätt alltid. Strävan efter lycka och perfektion i det liv man lever. Man ska jobba med sånt man tycker är roligt och samtidigt dra in cash, man ska hålla kontakten med en rad bästa vänner, ännu fler nära vänner och en hel längd bekanta. Man ska ha på sig nya fina kläder och blinka med sin nya ögonskugga. Skratta ärligt och ofta. Hinna älska sin familj, hinna älska. Lämna in skor till skomakaren en gång i veckan och betala räkningar för tio tusen. Hinna med både ett projekt och två och aldrig tacka nej till nya utmaningar. Vara trevlig mot okända män som raggar på min arbetstid och le framför kameror. Försöka förstå sig på sin kärlek och ha fina underkläder. Tvätta tre timmar i veckan och städa i två. Längta efter sms och hinna bli besviken när de inte kommer. Finnas där för vänner och inte glömma bort någons studentmottagning. Umgås med släkt och inte vara bakfull varje gång. Stå på ett dansgolv utan ångest och lära känna.

Jag är ännu mer imponerad över föräldrar. Så jävla starka människor. Som tar hand om fler än sig själv, dubbelt så mycket liv.

Men förstår ni vad jag menar? Det rinner för fort ibland. Jag känner paniken krypa fram. Livet tar så mycket energi och så fort man tar ett djupt andetag bråkar känslorna. Det är farligt att känna. Hinna skratta med sina vänner och oroa sig över något annan i huvudet. Jag vill bara krypa upp i en famn och ha någon som lyssnar när jag har haft en pissig dag.