Nobody puts Mli in a corner

Jag har många gånger undrat om jag varit immun mot kärlek.
För man hör alltid folk prata så fint om kärlek, och jag har i tjugotre år
alltid tänkt att jag kanske inte kommer uppleva den där riktiga kärleken.
Men så hipp som happ. Så va jag kär.
Första gången vi träffades gick vi  på en promenad, han följde sen med mig hem
för jag skulle fixa mig för en kväll på stan med tjejerna. Men tjejerna ville inte längre festa på stan
så jag och "S" blev kvar hos mig.
Vi pratade och pratade och skrattade. Aldrig har jag någonsin klickat med nån så lätt.
Jag är ganska svår, har svårt att släppa in folk och svårt att vara mig själv i början.
Men med "S" fanns det ingen tvekan, jag älskade att umgås med han och jag märkte att han
älskade att umgås med mig. Vi va oss själva till hundra procent och bara njöt av att umgås.
Efter den kvällen så blev det ganska snabbt vi! Och den där sköna känslan infann sig, när man kollade på
mobilen varje sekund i väntan på ett sms/samtal och när det kom så blev ens dag genast lite bättre.
När det fladdrade i magen som om tusen fjärilar va lös! När hjärtat dunkade lite snabbare när jag såg
han komma gåendes från fönstret. Hur härligt det är att vara omtyckt för precis den man är.
Han fick mig att känna mig så bra, när han kollade på mig så kändes det som det bara va vi två i hela världen.
Tråkigt nog insåg jag försent hur mycket jag verkligen kände för han.

Det va inte längesen våran lilla saga fick sitt slut, vi levde för olika liv och har helt olika sätt
att se på saker och ting. Det blev tyvärr vårat slut.  Och även idag gör det ont
när jag tänker på det, jag tänker hela tiden tänk om! Och om vad som hade kunna bli..
Ibland önska jag att jag hade följt mitt hjärta, och kanske ringt det där samtalet..hur fel det än må vara.
eller att han kanske ringt mig..men han har gått vidare..har ny flickvän och verkar nöjd med det.
Jag kan helt ärligt säga att jag kämpar varje dag med att inte tänka på det.
För jag känner mig löjlig, det har gått tillräckligt lång tid. Och bästa vore nog om vi inte hade någon som helst
kontakt alls, för det är fan misshandel för hjärtat att slå tusen gånger fortare varje gång jag ser hans namn
någonstans. Så det va min första kärlek och mitt första krossade hjärta.



Kärlek är det bästa som finns men kan också vara det mest skrämmande som finns.